Varning för beröm

Krönika av Tore Persson, Skolvärlden, oktober 2002 – med löfte till publicering på denna sida

Beröm är viktigt

Lärare ska uppmuntra, rektorer ska säga vänliga saker. Men det finns en baksida.

Jag var duktig i skolan och jag älskade det beröm jag fick. Det blev som en drog, och jag ville bara ha mer. Okej, jag fick bra betyg, men jag kände mig aldrig tillfreds. Ibland poppar beteendet upp igen. Börjar jag med något nytt och det går bra, känner jag ganska snart pressen att det ska gå ännu bättre. Bror Duktig sticker fram sitt fula tryne och förstör nöjet.

En bekant till mig drar igång det ena projektet efter det andra. Så fort hon blivit bra på just den saken, hoppar hon av och sätter igång med något annat. Först var det keramik, sedan teater, sedan fiol och till sist akvarellmålning. Hon känner sig bara lugn när hon kunde överraska från underläge. Så fort hon får beröm är det slut på det roliga.

Marshall Rosenberg är psykolog från Amerika och grundare av något som kallas Non Violent Communication, ett förhållningssätt som tillämpas på många skolor också i Sverige. Häromveckan talade han på Lärarhögskolan i Stockholm.

Rosenberg varnade för beröm: Det är lika illa som kritik och mer vanebildande.

Men är inte beröm bra för stämningen på en arbetsplats? Varenda företagsledare har fått itutat sig att positiv kritik lyfter produktionen. Blir inte betygen bättre med berömmande lärare? Jo, sa Marshall Rosenberg, men det fungerar bara en kort tid. Tills folk genomskådar berömmets manipulativa karaktär.

Om man säger: “Det gjorde du bra”, så tar man sig rätten att bedöma en annan människa. Att ge beröm blir ett sätt att utöva makt. Visst ska man uttrycka uppskattning och glädje över något som har blivit gjort, men om syftet är att påverka en annans beteende i en viss riktning (öka produktionen, höja betygsnivån), då är det manipulativt, varnar Rosenberg.

Vad ska man göra istället?

Jag ska inte här försöka beskriva Non Violent Communication. Men så mycket förstod jag av Rosenberg att en bra början är att utgå från konkreta iakttagelser och därifrån gå till sina egna känslor. Att inte bara säga att något är bra, utan peka på vad det är man har lagt märke till (färgerna på en teckning, ordvalet i en uppsats) och sedan berätta vilken inverkan det har på en själv (jag blev glad, jag kände mig inspirerad, jag blev gripen).

Rosenberg tror att man med rak kommunikation kan nå en fredligare och kärleksfullare värld utan manipulation. Jag hoppas han har rätt. Själv misstänker jag att det i våra sociala gener ligger inprogrammerat en stor dos av osäkerhet som gör att vår självuppfattning blir beroende av vad andra tycker om oss.

Därav denna djupa längtan efter uppskattning, och därav denna förödande kraft som finns i beröm och dess fula kusin smicker.

Giraffspråkets fyra steg

1. Beskriv vad du observerar – utan att tolka eller döma.
2. Beskriv vad du känner – utan att intellektualisera eller analysera.
3. Försök identifiera och uttryck dina behov – varför väcktes dessa känslor hos dig?
4. Berätta vad du önskar i konkret handling av den andre.